BCC var fantastiskt. Ibra kändes i bra form och även jag, dock fick jag lite känning i ryggslutet av den långa bilresan ner. Vi checkade in på torsdagkvällen och förvånades av de små inramade planerna. Det kändes som att det stod hinder överallt och tankarna på vägen ner om att få springa på stora internationella banor stämde inte alls med verkligheten.
Med Ibra kändes den största utmaningen som omgivningen, som vanligt, eftersom hon inte kan se på fartfylld agility utan att i princip skrika rakt ut. Och att ta sig mellan dessa planer för att komma till starten var inte enkelt men vi löste det.
Känslan inför loppen var den bästa jag haft med Ibra. Jag visste att det inte fanns något annat att springa för än att ge allt och försöka ta oss runt banan på snabbaste vis. Det var lite "låt gå" känsla samtidigt som vi gav allt. Bära eller brista liksom. Men jag var ändå noga på de ställen där jag hade tid att vara det. Det verkar som att det var nyckeln för oss för redan dag två nollar vi ett lopp och det resulterar i en 2:a plats. Fantastiskt! Och därmed är vi med i den stora finalen på söndagen.
Vi lyckades även gå runt ett ag lopp med 5 fel på balansen och en tid som hade räckt till 5:e plats trots att jag valde den långa vägen innan balansen för att minska skaderisken jag såg på däcket... Och sista hoppklassen fick vi en tråkig rivning men även där hade tiden räckt till 2:a plats! Vilken hund jag har :) Otroligt vilken känsla att få springa med henne på ett så stort event. Totalt 350 starter i varje klass och 46 hundar kvalade till final.
Med våra sammanlagda resultat blev vi topp 3 i Sverige och fick tävla lagfinal för Sverige med Jouni som nollade med båda sina hundar. Jag var nog för taggad och Ibra hittade in i en tunnel under balansen, det var bara en liten halvhalt från mig som saknades i kommunikationen. Sverige slutade 12:a och vi fick en medalj för vårt deltagande.
Sist av allt var det dags för individuell final och i finalerna var banan dubbelt så stor. Äntligen skulle vi få springa på de stora ytorna, en bana av Alex Beitl från Tyskland. Den var riktigt svår, och lång. Men så rolig! Jag felbedömde ett bakombyte och det blev en tidig disk. Vi var trötta båda två och jag lyckades inte hjälpa Ibra där hon behövde mig. Men vi fick till fina delar och jag är verkligen taggad på att gå hem och träna mer självständighet och comittment på hinder. Vi har ju även Norwegian Open att se fram emot i oktober.
Ett ihopklipp på vad vi fick med på film:
https://youtu.be/8ToK58jphNE
2019-08-23 15:20